”Den ’vilda’ strejken vid pendeltågen i Stockholm visar behovet av medlemsstyrda fackföreningar. Att över en miljon kr snabbt samlades in till arbetarna uttrycker också en bredare klassolidaritet. Men även denna solidaritet kan organiseras bättre och vassare.” Det skriver Rasmus Hästbacka, jurist och facklig samordnare för SAC – Syndikalisterna i en debattartikel.
Åsikterna i denna debattartikel är artikelförfattarens egna och avspeglar inte en redaktionell hållning.
Jag tror att den kraft som kan förbättra arbetares livsvillkor är arbetarna själva. Arbetare kan införa demokrati på jobbet. Då kan de också förvalta alla arbetsplatser i hela befolkningens intresse. Ja hela produktionen kan anpassas efter ekosystemets ramar.
Om demokrati införs på arbetsplatserna läggs grunden för jämlika samhällen. Det vore en socialism värd namnet – eller, om man så vill: en liberalism värd namnet. Konsekventa liberaler har alltid begripit att friheten är futtig när människor måste sälja sin arbetskraft och underkasta sig dem som äger eller styr företagen.
Demokrati på arbetsplatserna – ekonomisk demokrati som det också kallas – kan inte förverkligas utan strid. Det är den arbetande befolkningen som måste ta striden. I den här artikeln kommer jag att argumentera för att det bästa sättet att främja arbetares stridbarhet är att bygga syndikalistiska fackföreningar, det vill säga självförvaltade och öppna klassorganisationer. Det innebär närmare bestämt medlemsstyrda fackföreningar som välkomnar arbetare i allmänhet.
Syndikalistiska fackföreningar kan ställas i kontrast till de LO- och TCO-förbund som styrs från toppen och är lojala med Socialdemokratiska partiet. Klassorganisering kan också kontrasteras mot Saco-förbundens yrkesegoism. Den ”vilda” strejken vid pendeltågen visar behovet av medlemsstyrda fackföreningar. Att över en miljon kr snabbt samlades in till arbetarna uttrycker också en bredare klassolidaritet. Men även denna solidaritet kan organiseras bättre och vassare.
Syndikalister är inte de enda byggarna av klassorganisationer. Men ända sedan 1800-talet har syndikalister varit de främsta byggarna tillsammans med arbetare i fackföreningen IWW – Industrial Workers of the World. Ambitionen har varit att bygga One Big Union, som IWW uttrycker saken. Det handlar om att ena arbetarklassen oavsett hur många olika fackföreningar arbetare tillhör. Detta var en gång syndikalismens ambition på alla kontinenter.
Syndikalismens och IWW:s storhetstid är dock sedan länge förbi. I tidningen Arbetaren har jag beklagat att SAC har marginaliserats till den grad att det är svårt för utomstående att skilja SAC från politiska vänsterfraktioner.
Det återstår att se om klassorganisationer kommer att återskapas runt om i världen. Ett stort hinder för en sådan renässans är att själva idén om att bygga klassorganisationer har fallit i glömska – eller, i den mån idén fortfarande finns kvar, så blandas den ihop med arbetarpartier och andra politiska vänstergrupper. Därför vill jag presentera idén i kontrast till vänstern. Jag tänker också belysa den stora potential som ligger i att bedriva klassorganisering oberoende av alla politiska organisationer.
Klassorganisationens idé har uppstått på alla kontinenter. Det mest kända uttrycket (bland de äldsta exemplen) är Internationella arbetarassociationen. Denna organisation grundades 1864 och blev känd som Första internationalen. Den första klassorganisationen i USA, Knights of Labor, bildades 1869.
En av Första internationalens förgrundsgestalter, Michail Bakunin, betonade klassorganisationens öppna karaktär: ”Internationalen frågar inte en blivande medlem om han är religiös eller ateist, om han tillhör något politiskt parti eller ej. Internationalen frågar bara: är du arbetare?”.
I egenskap av klassorganisation betonar SAC de ekonomiska och sociala intressen som förenar arbetare, snarare än de religiösa, politiska och nationella tillhörigheter som splittrar arbetare. Syndikalister bygger fackföreningar för att arbetare har ett gemensamt intresse av att förbättra livsvillkoren för alla. Vi organiserar oss inte för att vi har samma åsikt i alla frågor.
Den fackliga organiseringen har potential att ena arbetare på alla arbetsplatser, i varje bransch och över branschgränserna. När arbetskamrater tillhör olika fackföreningar verkar syndikalister för sammanhållning mellan alla anställda oavsett facklig tillhörighet.
Gemensamt för alla arbetare är att de har en underordnad ställning i produktionen av varor och tjänster. De är anställda, inte chefer eller arbetsgivare. Detta gör arbetare till den största och potentiellt starkaste samhällsklassen. Alla arbetare har i huvudsak gemensamma intressen. Därför är SAC en klassorganisation för alla, inte en politisk organisation för den ena eller andra åsiktsgrupperingen.
Politiska organisationer har ett typiskt kännetecken: de ansluter personer som skriver under på ett visst åsiktspaket (oavsett vilken klass personerna tillhör). SAC, å andra sidan, välkomnar alla som har en underordnad ställning i produktionen. SAC kräver inte att alla medlemmar sväljer ett åsiktspaket.
Idag ligger klassorganisationens idé begravd under ett berg av begreppsförvirring. Syndikalistiska fackföreningar kallas både politiska och opolitiska, både vänster och icke vänster. Detta begreppsbråte behöver sopas undan för att klassorganiseringens potential ska bli synlig.
Det finns ganska bra argument för att sätta etiketten ”vänster” på syndikalistiska fackföreningar. Fackföreningarnas långsiktiga vision är ju socialism och på en höger–vänster-skala placeras socialismen till vänster. Problemet är att vänsteretiketten skapar missförstånd som är väldigt destruktiva i praktiken. Syndikalistiska fackföreningar uppfattas då som organisationer endast för dem som identifierar sig med vänstern, alltså för arbetare och chefer som kallar sig vänster men inte för arbetare som röstar på den politiska mitten eller högern.
Verkligheten är dock den rakt motsatta. Syndikalistiska fackföreningar är öppna för arbetare i allmänhet, inklusive arbetare som röstar borgerligt, medan facken utestänger alla vänsterpersoner som är chefer eller arbetsgivare.
Det finns faktiskt ganska bra argument för att sätta etiketten ”anti-vänster” på syndikalistiska fackföreningar. Det är trots allt så att syndikalismens uppfattning om socialism kolliderar med de två mest kända vänstermodellerna: välfärdskapitalismen i Västeuropa och den totalitära statssocialism som förr tronade i Östeuropa.
Syndikalister förespråkar att ekonomisk demokrati och federalism ska ersätta kapitalismens och nationalstaternas rådande institutioner. Summerad i en enda mening innebär denna vision att federationer av lokalsamhällen ska äga företagen medan federationer av arbetare förvaltar dem. I den bemärkelsen är syndikalistiska fackföreningar anti-vänster (och likaså anti-höger och anti-mitten). Men om syndikalistiska fackföreningar betecknas anti-vänster skapar det givetvis allvarliga och destruktiva missförstånd.
Höger–vänster-skalan har sitt ursprung i parlamenten medan fackföreningar är utomparlamentariska organisationer. Då är det inte så konstigt att begreppsförvirringen blir stor. Det faktum att SAC kan betecknas som både vänster och anti-vänster visar hur klumpigt vänsterbegreppet är.
I äldre syndikalistiska texter kallas syndikalistiska fackföreningar ibland ”opolitiska” organisationer. Numera förekommer det istället att de betecknas som ”politiska” organisationer. Båda etiketterna skapar missförstånd, precis som etiketterna ”vänster” och ”anti-vänster”.
För att undvika språkförbistringen är mitt enkla råd detta: när vi talar om fackföreningar, låt oss använda ordet fackföreningar.
En klassorganisation är som sagt en fackförening för alla arbetare. Fackföreningens fokus ligger på arbetsplatserna. Där vilar en enorm potential. Vårt dagliga arbete bär upp produktionen av varor och tjänster och bygger bokstavligen samhället. Genom facklig organisering kan vi utveckla makten att förändra våra livsvillkor och samhällets färdriktning.
Den enskilda arbetaren må vara en kugge i maskineriet, men som kollektiv kan arbetare stanna hjulen och diktera nya villkor för utvecklingen. Det handlar inte bara om att iscensätta strejker (och arbetsplatsorganisering börjar sällan med strejk). Arbetares stridbarhet omfattar en rik mångfald metoder för att pressa företag, offentliga arbetsgivare och politiker.
Politiska organisationer är inte byggda för kampen på arbetsplatserna. De är i grunden dysfunktionella för ändamålet. Det gäller såväl parlamentariska arbetarpartier som utomparlamentariska vänstergrupper. Vänsterorganisationer stöter bort anställda som inte räknar sig till vänstern. Sådana organisationer kan dessutom vara öppna för chefer och arbetsgivare och ledas av personer i det politiska etablissemanget.
Eftersom politiska organisationer inte är byggda för arbetsplatskampen, så är de uselt rustade för att använda de maktmedel som arbetarklassen äger i rollen som producent av varor och tjänster.
Syndikalistiska fackföreningar är avsedda att fylla en dubbel funktion. De är redskap för att genomdriva dagskrav på kort sikt och för att införa ekonomisk demokrati på lång sikt. Dagskrav handlar om både fackliga kärnfrågor (bättre löner och arbetsvillkor) och andra samhällsfrågor. Några klassiska samhällsfrågor som syndikalister har drivit är rätten till preventivmedel, antimilitarism och kamp mot så kallade AK-arbeten (en statlig arbetsmarknadsåtgärd). Nutida exempel är försvar av a-kassorna, generell välfärd och strejkrätten.
Syndikalister understryker att ekonomisk demokrati är ett projekt i hela arbetarklassens intresse. Såväl arbetare i snäv mening som tjänstemän har allt att vinna på en demokratisk omvandling av samhället. I denna bemärkelse är socialism en klassfråga. Det är en vision som förverkligas genom klasskamp.
I produktionen av varor och tjänster kan arbetare utveckla den kollektiva styrkan och kompetensen för att överta driften av arbetsplatserna. Ingen arbetarregering eller vänsterorganisation utanför parlamenten kan göra det åt arbetarklassen. Arbetare kan göra det genom sina fackföreningar.
Den syndikalistiska tanken är att bygga en folklig motmakt som utmanar och upplöser maktkoncentrationen i både näringslivet och statsapparaten. Därmed, menar syndikalister, kan all makt föras ner till befolkningen.
De avgörande skillnaderna mellan syndikalistiska fackföreningar och den politiska vänstern kan sammanfattas på följande sätt. SAC är en intresseorganisation för säljare av arbetskraft. Villkoret för att bli medlem är inte att du identifierar dig med vänstern eller har en uppsättning vänsteråsikter. SAC välkomnar alla löntagare utom cheferna. SAC välkomnar även de delar av arbetarklassen som inte är sysselsatta i lönearbete (arbetslösa, sjukskrivna, pensionärer, företagare utan anställda etc.).
SAC kan inte placeras på en parlamentarisk höger–vänster-skala. SAC står i botten av en vertikal klass-skala. Syndikalister organiserar sig i klassamhällets bas mot de styrande i toppen.
När den fackliga kampen drivs till sin spets öppnas dörren till demokrati på arbetsplatserna och ett jämlikt samhälle. Det är syndikalismens långsiktiga vision. Varje medlem i SAC måste inte vara övertygad anhängare av visionen, men måste läsa SAC:s principförklaring och respektera att ekonomisk demokrati och federalism är SAC:s vision.
I SAC:s principförklaring anges kraven för medlemskap: att du följer fackföreningens demokratiska beslut, agerar solidariskt på jobbet och respekterar fackets oberoende från alla religiösa och politiska organisationer. Demokrati, solidaritet och oberoende – detta är SAC:s grundläggande värderingar och den gemensamma nämnaren för alla medlemmar. Kort sagt, det viktiga är att bete sig kamratligt på jobbet och i fackföreningen.
Det talas mycket nuförtiden om automatiseringen av arbete och syndikalismens förmenta irrelevans. Men än så länge har arbetarklassen inte försvunnit, bara flyttat till nya jobb. Den globala arbetarklassen är faktiskt större än någonsin tidigare.
Så länge näringslivet och statsapparaten är beroende av arbetarklassens slit, kommer klassorganisationer förmodligen att vara de främsta verktygen för att förbättra livsvillkoren och ytterst avskaffa klassamhället. Men om klassorganiseringen ska ha en framtid, måste det klargöras hur denna organisering skiljer sig från arbetarpartier och andra vänstergrupper.
I USA är det vanligt att sätta etiketten ”Vänstern” på allt som inte har en koppling till det Republikanska partiet. Denna vänster är så bred att den omfattar bankirer på Wall Street, höjdare i Demokratiska partiet, fackliga byråkrater och en stor del av arbetarklassen. En bred vänster i denna mening är ett klassamarbete som leder in arbetare i en återvändsgränd. Det är en koalition mellan folk och elit där eliten är vinnare.
På liknande sätt är det i Sverige. Här har en stor del av arbetarklassen röstat på (S)-partiet i decennier och tillhör fortfarande partiets fackliga stödorgan: LO. I både USA och Sverige är det en bred vänster som gör det möjligt för arbetare att rösta på och betala fackavgifter till eliter som säljer ut och kör över arbetarna.
När arbetare accepterar klassamarbete med arbetsgivare och politiker, möter de en återvändsgränd och tvingas därefter backa. Svenska arbetare lever förvisso inte under den brutala nyliberalismen i USA eller Storbritannien. Här råder istället en (S)-märkt ”lightversion” av nyliberalismen. Men det är illa nog.
Ett förslag till lösning på den svenska vänsterns kris är att ena en ”riktig” vänster till vänster om socialdemokratin. Förslaget framförs givetvis av Vänsterpartiet. Men detta förslag är återigen ett slags klassamarbete – en koalition av arbetare och chefer, fackliga byråkrater och politiker. En sådan koalition stöter bort den stora delen av arbetarklassen som inte ser sig själv som en del av vänstern (och kanske aldrig kommer att göra det). Det stöter också bort arbetare till vänster som vill bedriva självständig klasskamp snarare än klassamarbete.
Ytterligare ett förslag till lösning är att ena en radikal vänster, en utomparlamentarisk vänster, till vänster om Vänsterpartiet. Men inte heller detta är ett gångbart sätt att organisera arbetare i allmänhet.
Medan de socialdemokratiska ledarna har integrerats i staten och näringslivet – och i viss mån har avväpnat arbetarklassen – så har den utomparlamentariska vänstern marginaliserat sig från klassen. Det blir inte bättre när vänstermänniskor närmar sig arbetare som självutnämnda ledare för att dirigera arbetare i en eller annan riktning. Medlemsstyrda fackföreningar, däremot, innebär att arbetare lyssnar på och mobiliserar sina arbetskamrater. Då bedrivs kampen av och för arbetarna själva.
Jag förespråkar inte bojkott av riksdagsvalen men i drygt tio år har jag förespråkat öppen och självständig klassorganisering. Det finns vissa invändningar mot klassorganisering som jag ständigt möter i debatter, på möten och internet. En av dessa invändningar framförs av syndikalister som har en stark tro på syndikalismens post-kapitalistiska vision. Vad händer om många icke-troende släpps in i SAC? Det skulle undergräva SAC:s förmåga att förespråka och kämpa för visionen! Mina svar är två.
För det första, jag antar att syndikalister som har en stark övertygelse också har starka argument för visionen. Jag vill uppmuntra dem att snacka med sina arbetskamrater och försöka övertyga alla skeptiker som är intresserade av diskussionen. Tala för er sak! Jag är med er. Vi bör hålla fackföreningens dörrar öppna och inte låsa in oss i ett radikalt kloster.
För det andra, ännu viktigare än att presentera argument för visionen är att fler och fler fackmedlemmar deltar i klasskamp. Klasskampen är en praktisk skola som främjar törsten efter frihet. Det är en skola i den meningen att arbetare lär sig hur klassamhället fungerar.
Kampen för större frihet på jobbet och i livet generellt väcker förmodligen törsten efter mer. På så vis gror den syndikalistiska visionen i arbetares huvuden och hjärtan. Våra självförvaltade fackföreningar ger också en fingervisning om hur framtidens demokratiska samhälle kan utformas. Klasskampen är helt enkelt en bro mellan nuet och framtiden och det bästa fordonet på vägen är våra fackföreningar.
Den politiska vänstern har en tendens att föröka sig genom delning. Det är inget att håna eller sörja. Anarkister har alltid gjort en skillnad mellan så kallade affinitetsgrupper och klassorganisationer. Affinitetsgrupper är små grupper av vänner eller nära anarkistkamrater som har samma åsikter. Det är ingen grund för klassorganisering och det är inte heller avsikten. Därför är anarkister också aktiva i syndikalistiska fackföreningar eller andra folkrörelser (såsom hyresgästföreningar, antikrigskoalitioner och miljörörelser).
När jag argumenterar för att fackföreningar ska vara självständiga i förhållande till vänstern, så händer det nästan alltid att vänsterpersoner blir kränkta och upprörda – som om jag påstod att vänstern i dess helhet är värdelös. Det påstår jag inte.
Dagens myriad av vänstergrupper och publikationer kan fungera som affinitetsgrupper – för folkbildning och analys, för kulturella evenemang och en känsla av gemenskap. Men fordon för klasskamp är de inte. Om du vill förändra samhället, bonda då med dina arbetskamrater och grannar; det är där det börjar. Det är dags att hela vänstern inser det som anarkister alltid har förstått.
Vi behöver en enad klass, inte en enad vänster, för att driva klasskampen framåt. Det är iallafall min syn på situationen i Sverige, Europa och USA. Har jag misstagit mig? Då blir jag gärna upplyst om saken.
Rasmus Hästbacka
Denna artikel publicerades först på den nordamerikanska hemsidan Znetwork under titeln ”We Need a United Class Not a United Left” (i en annan version). Rasmus Hästbackas bok Vad vill syndikalismen? kan snart köpas från Federativs förlag och redan nu laddas ned som gratis PDF-dokument. Hästbacka har varit medlem i SAC sedan 1997. År 2017 avlade han en licentiatavhandling i rättsvetenskap om så kallade europeiska företagsråd, en form av medbestämmande i multinationella koncerner.
